När Josefi Dahlberg var 19 år fick hon veta att hon har dyslexi. Då vände hennes liv totalt. Hon fick äntligen veta varför hon haft det så svårt i skolan och kunde få tillbaka självförtroendet.

Nu har hon skrivit boken ”När bitarna föll på plats”.

– Jag vill inspirera dem som har det svårt. Och chefer, politiker, lärare, rektorer, föräldrar – alla de behöver kunskap för att förstå att de här frågorna är viktiga. Jag vill berätta min historia, om kampen för att lära mig läsa och skriva, det svåra att inte veta vad det var för fel på mig och den fullständiga lyckan när jag sedan fick tillgång till kunskaperna, säger hon.

Hur var det för dig i skolan?
– Det var tufft. Jag hade svårt att ta till mig kunskap på samma sätt som mina klasskompisar. Varje gång jag gick in i klassrummet om vi skulle läsa högt eller ha prov så visste jag att det inte skulle bli bra. Det tär enormt på självförtroendet. Jag kämpade på ändå.

Hur påverkades du i övrigt?
– I  sociala situationer blev jag ofta utanför. I och med att jag inte kunde läsa kunde jag inte heller hänga med och prata om kompisarna läst böcker och tidningar eller sett en film som man måste kunna läsa texten på. Då satt jag tyst.

Vad hände när du fick veta att du har dyslexi?
– Det var en otroligt härlig känsla – jag är inte alls dum i huvudet, jag har bara inte fått rätt hjälp. Mitt dåliga självförtroende försvann successivt.

Du tränade så hårt i tonåren att du fick träningsanorexi, varför blev det så?
– Träningen hjälpte mig att orka med till en början och jag fick höra att jag var duktig. Men efter ett tag tog det överhanden. Jag tvingades tänka om när jag till slut inte hade så mycket immunförsvar kvar.

Hur fungerar det för dig nu?
– Jättebra. Det är en enorm skillnad. I dag har jag ju läsning och att skriva som verktyg i mitt dagliga liv och i mitt företag. Visst, jag skriver fortfarande fel ibland, men det är inget hinder längre.